Slutet.

Besvikelsen var oerhörd när han nådde slutet.
Slutet var inte på plats för att ta emot honom, det hade fullkomligt överraskats av hans alltför snabba ankomst.
Han bestämde sig för att sitta ner och vänta.
Hur kunde han nå slutdestinationen så snabbt var en gåta, andra behövde dubbelt så lång tid för att nå dit. Han hade inte stressat fram på vägen.
Nu satt han ändå här och väntade.
Glädjen denna livskraft som driver människan framåt hade likt en pyspunka lämnat honom förrädiskt långsamt på vägen. När han upptäckte vad som höll på att ske var skadan inte längre möjlig att reparera. Så mycket annat hade drabbats av följdskador.
Han plockade fram en spegel och betraktade sig själv, han gillade vad han såg och det var tragiskt att redan vara framme vid slutet, kroppen och ansiktet var inte riktigt redo. När hans blick sedan mötte ögonen i spegeln förstod han ändå varför han nu satt här och väntade på slutet. Ögonen han betraktade var trötta, tomma på liv. De hade följt honom på resan och registrerat och förmedlat många intryck i livet så som sig bör.
Ögonen, själens spegel var nu i det närmaste döda, de var absolut redo för slutet.
Han började fundera, var fanns slutet?
Slutligen när han inga svar fann och rastlösheten blev irriterande reste han sig och började gå därifrån. Han tänkte att det är väl lika bra att slå ihjäl lite tid och göra nytta i väntan på att slutet skulle komma ikapp honom på den förutbestämda mötesplatsen. I morgon var semestern över och han kunde lika gärna återgå i arbete för att döva ensamheten i väntan på slutet skulle komma ikapp.

Lämna ett svar